DLRO10HD och DLRO10HDX digitala ohmmätare för lågt motstånd

Dessa problem kan åtgärdas relativt enkelt genom att man gör en mätning, byter polariteten på testledningarna och gör en andra mätning. Det erforderliga motståndsvärdet är det aritmetiska medeltalet av mätningarna. Vissa instrument, som de i Meggers DLRO10-serie med digitala ohmmätare för lågt motstånd, har automatisk ändrad strömriktning så att rätt resultat visas utan användaringripande, även om det finns en stående EMK på kretsen under testet. 

Tester med fyra trådar är den mest noggranna metoden vid mätning av kretsar under 10 ohm, eftersom den här metoden eliminerar fel på grund av bly- och kontaktmotstånd. Den här testmetoden förknippas med ohmmätare för lågt motstånd. Fyrtrådig likströmsmätning använder två ström- och två potentialkablar (se bild 1). Den fyrtrådiga likströmsmätningen motverkar fel på grund av probtrådar och eventuella kontaktmotståndsvärden i den slutliga avläsningen genom att flytta anslutningspunkterna för spänningsmätningen med hög impedans inifrån instrumentet till det faktiska teststycket. Detta resulterar i mycket mer exakta motståndsmätningar. Bild 1: Förenklat exempel på mätning med fyra trådar 

Den relativa luftfuktigheten i testprovet bör endast påverka motståndsavläsningen om materialet är hygroskopiskt, i vilket fall mer fukt absorberas i provet vid högre luftfuktighet. Detta förändrar mätförhållandena och påverkar det uppnådda resultatet. De flesta ledare är dock icke-hygroskopiska. Eftersom instrumenten normalt är utformade med ett driftintervall på 0 till 95 % relativ luftfuktighet, förutsatt att fukten inte kondenserar på instrumentet, erhålls en korrekt avläsning. 

Motståndsmätningar är beroende av temperatur. Om ursprungliga data lästes av vid en viss temperatur, men senare tester utförs vid andra temperaturer, krävs dessa temperaturdata för att avgöra mätningarnas lämplighet. Alla material reagerar inte på temperatur i samma grad. Aluminium, stål, koppar och grafit har specifika temperaturkoefficienter som påverkar graden av förändringar som kan uppstå vid olika temperaturer på mätstället.  Lågmotståndsmätningar är beroende av att du utför testerna inom instrumentets driftstemperaturområde (du måste känna till fältförhållandena). När du ser mätningar utanför toleransområdet är ett av de första stegen att kontrollera instrumentets avläsning med en lämplig kalibreringsshunt.  Motståndet hos alla rena metaller ökar med stigande temperatur. Den proportionella förändringen av motstånd för ett specifikt material med en temperaturförändring kallas temperaturkoefficient för det materialets motstånd. Temperaturkoefficienterna uttrycks som den relativa ökningen av motståndet vid en temperaturökning på en grad. Även om de flesta material har positiva temperaturkoefficienter (motståndet ökar när temperaturen stiger) har kolgrafitmaterial negativa temperaturkoefficienter (motståndet minskar när temperaturen stiger).  I följande tabell visas temperaturkoefficienterna för motstånd för valda material: När du gör en mätning på ett specifikt material kan du beräkna förändringen i motstånd på grund av en temperaturförändring genom att multiplicera motståndet vid referenstemperaturen med temperaturkoefficienten för motstånd och med temperaturändringen:  R2–R1 = (R1)(A)(T2–T1)  R1 = ledarens motstånd vid referenstemperaturen  R2 = ledarens motstånd när mätningen görs  T1 = referenstemperatur  T2 = temperatur vid vilken mätningen görs  a = temperaturkoefficient för motstånd för det material som testas  Du bör också vara medveten om specifikationerna för drift- och förvaringstemperatur för det instrument du använder, för att säkerställa att det är lämpligt för den miljö där det ska användas.